Den här sidan är en del av min Brejcha Personal and Disability Resource Site. Välkommen till en artikel jag skrev November 8, 1997 i Provinstidningen Dalsland - med lite översättningshjälp från min mamma. Min svenska är bra nog för konversation och brevskrivning, men inte för profesionella publikationer. Och efter ni läser det här så finns det en länk till en lista av andra sidor på min hemsida -- tyvärr bara på engelska.
År 1968 var jag tio år gammal och levde lyckligt i den fridfulla och trivsamma lilla staden Åmål. Men mina föräldrar hade nyligen skilts, och mitt liv kom att förändras totalt genom emigration till Förenta Staterna, där min mor började om på nytt.
Den amerikanska omgivningen var spännande, och bilden av Sverige bleknade så småningom -- men jag hade livliga vinterminnen av snöbollskrig och kälkåkning på Kungsberget och skridskoåkning på Vänerns hårdfrusna is... och sommarminnen av Örnäsbadet, där vattnet var nästan varmt nog att simma i. Min känsla för hemlandet vaknade igen år 1971, när jag tillbringade en hösttermin i sjunde klass, hos min far, styvmor och halvbror i Lund (och där jag upplevde en försmådd kärlek till en flicka i vit jumper -- hon hette Inga). Mina andra livliga minnen av den tiden var Rif (tuggummi med lakritssmak -- ack, hur jag saknar det!) -- och en klasskamrats imponerade reaktion när han hörde att min mor hade en Ford Mustang kabriolet. Hans kommentar var avundsjuk: "En Mustang kabriolet? Oj, vi har bara en Mercedes." Och naturligtvis kommer jag skamset ihåg att jag en gång åkte fast när jag knyckte en chokladkaka från en affär. Aldrig mera!
När jag återvände till USA, rusade år och händelser förbi. Vi flyttade från Denver till en av Philadelphias förorter, där jag kunde sluta i 'gymnasiet' ett år tidigare än de andra och blev antagen till ett konstorienterat program vid Temple, ett av universiteten i Philadelphia. Dock måste jag avbryta detta lovande program, då den fina koordination som krävdes för detaljerade etsningar snabbt försämrades på grund av fortskridande MS. Jag blev tvungen att praktiskt taget börja om på nytt, denna gång på deltid i ett avancerat psykologiprogram.
Men den kreativa driften fanns kvar, och jag fann ett nytt område: jag började skriva science fiction, och så småningom kunde jag sälja mina alster. Men så kom en period av depression, då energin inte räckte till för författande, arbete och studier, utan jag måste koncentrera mig på mitt arbete och mina skriverier. Så småningom, när jag gradvis började uppskatta livet igen, fann jag också tillfredsställelse i aktiviteter för att hjälpa andra i situationer liknande min egen.
Mitt författarskap och mitt liv har fått en något långsammare takt på grund av MS, men jag skattar mig lycklig eftersom jag har skaffat mig en respektabel bibliografi. Jag kan fortfarande ta hand om mig själv och arbetar heltid trots att jag är beroende av rullstol, och mitt volontärarbete för och med rörelsehindrade har tagit steget in i datorernas era: en resurskälla för handikappade på Internet:vid min Brejcha disABILITY Resource Site
Och just där nåddes jag av Sverige igen.
Helt plötsligt fann jag något i min elektroniska postlåda: ett brev på svenska, från tre åmålsdamer, före detta klasskamrater under åren före emigrationen: Lena, Christina och Marie. Min mor (f.d. Gun Brejcha, numera Ann Weissmann) som -- bland annat -- är skribent, hade haft en artikel om mina aktiviteter publicerad i Provinstidningen Dalsland, med titeln "Lång väg från Åmål" (21 januari 1995), och när Lena hade läst den och funnit att jag var författare vid sidan om allt annat, sökte hon Internet och hittade mitt 'web site'.
Detta var en livlig påminnelse om hur teknologi (som anklagas för att avhumanisering) kan också fungera i rakt motsatt riktning genom att inte bara göra det möjligt att till låg kostnad nå vem som helst med tillgång till en dator men också att hitta andra människor som man på något sätt förlorat kontakten med.
Min egen 'website' har redan haft omkring sju hundra besökare (när jag skrev det här i 1997 - nu på 26 Juni, 2011 är det 389,703), och jag har kunnat hjälpa människor jag aldrig har träffat. Bland annat fann jag ett tacksamt brev från en kvinna i Californien, vars son hade blivit paralyserad i en byggolycka och som hade funnit inspiration att engagera sig igen tack vare att en artikel om segelflygprogram för rörelsehindrade personer; en kvinna i grannskapet som jag annars aldrig skulle ha "träffat" läste en tidningsartikel om mig och min 'website' och lyckades få hjälp för en systerson med MS. Jag fick också e-mail från Moskva, från en kvinna som drabbats av polio, och eftersom hon är professionell översättare, kommer vi att samarbeta för att skapa ett utbyte av brev mellan ryska och amerikanska personer med handikapp av olika typer.
Internet kanske verkar som ett skrämmande mysterium för många, men för många andra kan det bli en livlina som gör det möjligt för oss att sträcka ut en hand för att ge eller få hjälp och stöd. Och -- som jag nyligen upptäckte -- man kan sannerligen få trevliga överraskningar.